SÅ jefla mycket jag har städat/grejjat nu. well well, början faktiskt likna något.
skriver kanske mer detaljer om det i nästa mail. 6 timmar i skogen igår.
Underbart liv hade vi där , utan bart underliv. Men så svett som man var då så hade till och med en vattengöl sett lockande ut
Mycket svamp blev det även fast jag så snällt gav till bästa vännen lite också.
Den såg lite tom ut med bara bär i . Speciellt efter rundan pappa och nattis kom
tillbaka med. haha. Ja du, de säger ju att det hoppar över en generation , kan ju
stämma. Men bark-hyvlet jag fick syn på när vi åkte i bilen på väg hem och vråååla rakt
ut, VILKA KANTARELLER...hm, trä-flis sa pappa. Jag och Johanna, envisa som synden hoppade ju ut och kontrollerade detta....tji fick ja. Han hade rätt ::......

Awell, 2 burkar blåbär, liten burk lingon, 1 liter skogshallon, redan förvällda sedan frysta i sitt eget spad av 2 burk kantarell.
Sen såklart svartvinbär i massor, röda vinbär, moreller etc etc.

Naturen är god-
God för magen och god för min själ


-svamp-bop

Tanken på ensamhet skrämmer inte nu som då, men anledningen kan jag
inte sätta fingret på. Sommaren är snart över och ledan och stressaen tar vid
för de flesta jag känner. Kanske är det först då som jag tänker och saknar (?)
Just nu saknar jag en viss person en hel del. Vill vara nära, sova brevid och låta
hennes andetag smeka min hud så värmen i kroppen kommer tillbaka igen.

Du är het
Jag är kall::.

don´t cover up.

bibopaluba

Jag är så liten mot världen
jag vågar inte se
Du sträcker dig på tå
men jag kan inte be
Orden som haglar, jag får inte luft
Hur annat kan man tänka än allt är för tufft
Magen vrider sig, du är för bra för mig
Sanningen säger jag är allt för dig
Alkoholen tar vid och talar sitt språk
Orden jag äger är bara tråk

fitt-blip

Bara lukten gör mig svag...

Jag får inte plats. I ett tomrum så stort, får jag inte ens plats.
Vart börjar man fylla upp?
Det brusar i kroppen och inga ord i världen tycks kunna förklara eller trösta.
Vill krypa in i mig själv, leta ord, fylla tomrum.
Tänker sönder alla känslor så mycket att allt blir overkligt.
Vet inte snart längre vad som är sant, vad som är falskt eller VEM som är det.
Har jag smakat alla vackraste ord eller kommer livet överaska mig igen?
Känner så mycket och starkt så att känslorna smattrar som hagel mot min kropp.
Och jag är naken mot jorden med huvudet lätt nedåt. Mot människorna är jag
inte naken och huvudet håller jag högt. Ingen ska se, ingen får veta...
vad som smattrar i ett tomrum när jag analyserar sönder alla ord som finns.

Ps: Jag är min egen allra bästa vän...och fiende.

-blipblop