Bara lukten gör mig svag...

Jag får inte plats. I ett tomrum så stort, får jag inte ens plats.
Vart börjar man fylla upp?
Det brusar i kroppen och inga ord i världen tycks kunna förklara eller trösta.
Vill krypa in i mig själv, leta ord, fylla tomrum.
Tänker sönder alla känslor så mycket att allt blir overkligt.
Vet inte snart längre vad som är sant, vad som är falskt eller VEM som är det.
Har jag smakat alla vackraste ord eller kommer livet överaska mig igen?
Känner så mycket och starkt så att känslorna smattrar som hagel mot min kropp.
Och jag är naken mot jorden med huvudet lätt nedåt. Mot människorna är jag
inte naken och huvudet håller jag högt. Ingen ska se, ingen får veta...
vad som smattrar i ett tomrum när jag analyserar sönder alla ord som finns.

Ps: Jag är min egen allra bästa vän...och fiende.

-blipblop